Först när du tar dig ner på jorden

Satt nu och skrev något fint, djupt trams om hur de ligger till i själen. Jag stanna upp, tänkte 10sek, Drog över all text och tryckte på radera.

Vem orkar bry sig om sådant trams? Mitt trams? Ska jag skriva av mig så får jag väl ta mig fan börja göra mig till åtlöje, sänka min stolthet o köpa en dagbok. -Det kommer jag då icke göra. Såklart!

Sitter just nu o skriver sms. Jag hatar att det är jag ikväll som fick höra av mig.
Han städar. .
Jag kallar honom städtant.
Han skriver att det finns mat om jag vill ha.
Jag skriver nej tack. Jag har ätit. Undrar om han slickar golvet eller använder mopp.
Han skriver att han inte har kommit så långt.
Jag skrev att han inte skulle slå sönder kvasten.
Nu lät mobilen som att jag fick ett sms. Det försvann.
sitter och skriver på datorn.
Han skriver inget sms mer.

Jag vill ha mat! Jag är hungrig som en gnu! Har inte ätit sedan lunch idag. Jag vill ju dit. Känna att denna dag är den sista. Imorgon går jag vidare... För det är så det känns. Imorgon. Imorgon går jag vidare.


Hans drömmar är svårare att se nu. Och mina finns snart inte längre kvar.

Jag halkar efter. Men orkar inte springa mer.


Detta kommer jag få äta upp. Jag vet. Som så många gånger förr.