He makes me never wanna breath again.

ställd, stum och väldigt fundersam.

Att gråta till människors lycka på tvn. Att visa sina känslor. Visst, jätte bra. Fälla tårar brevid en annan människa. Stort.
Men att inte fälla en enda tår när man ser den man delat sitt allt med be på sina bara blodiga knän-paniktårar-inte få luft, för tårarna tar hela kroppen-lämna mig inte beteendet......
Sånt förstår då inte jag.

Va hände? Varför kommer inte tårarna då? Då när de behövs som mest...?
Ställd, stum och väldigt fundersam.
Vad for egentligen upp i huvudet igår?
Tur. Riktig tur att jag inte faller dit igen.

Mina tårar kanske är slut. Eller kan de bara vara så...?

Att jag faktiskt , egentligen, bara inte bryr mig längre?