I famnen på min mördare.

Jag orkar inte bråka om hur fel jag gör jämt. Jag orkar inte bråka om hur fel han gör jämt.

Jag kommer aldrig över trösklen till o bli helt bra.

Nu är nog bollen hos mig. Nu är de nog jag som ska ta o bestämma mig.

Men jag kan inte.

Och det är det som sårar mig något enormt.

Ska jag va ärlig så vet jag inte vad jag ska bestämma mig om heller...

Varför ska det bli sådana problem?

Jag kan inte...

Det är väl bara att fortsätta...

Den där kroppmusklen i bröstet pumpar för o överleva.

Det är då jag ligger i famnen på musklens mördare.

-Och jag låter honom göra det

jag saknar och väntar på....

.... Den andra Bob....