Jag vet inte var jag ska ta vägen... Allt känns för bra att man inte kan låta bli att bli rädd.
Är allt till låns?
Det känns som jag faller handlöst mot marken i tusen kilometer i timmen!
Faller jag för honom eller snubblar jag bara något så gud förbannat hårt?
Grubblar på livet o döden, men snubblar på sängen och han.
Ligger bland kuddar o filtar o tigger; Tänk på mig.
Påminn mig hur man gör för att inte tappa allt...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar